Trädgårsfix!

Idag har jag gjort en liten rabatt, där det ska få bo dubbel stockros och hosta. Det blev så fint! Våran altan är nu möblerad och nu börjar trädgården också att ta sig. Vi gör en sandlåda åt barnen och en uteplats just bredvid, det kommer att bli så fint!

Jag har aldrig känt så mycket för att ha gröna fingrar som jag gör just nu och aldrig en sån vilja att få det som jag vill. Jag ser fram emot att fixa till och att kunna sitta ute och grilla en korv, vinter eller sommartid.

Det känns som om tiden aldrig tar slut och som om man hinner, det tar sin tid det som ska göras och det blir därefter och det blir bra.

Imorgon ska jag försöka sätta plantorna som har kommit. Åh så roligt!

Over and out från ett sömnigt troll, som somnade när hon nattade sin lill trollunge.

Because I love you

Att ta sig in och förstå en 3årings hjärna är inte alltid det lättaste. Men med lite kärlek så tar man sig långt. Jag förstår de där tårarna. Jag förstår att det kan kännas, det gör det ju. Lite ramar och omtanke, lite bestämdhet och mycket kärlek. Låta känslorna komma och sen ebba ut, det gör ont i hjärtat att se dig ledsen, du är så söt när du hämtar alla känslorna långt långt inifrån. Det är skönt att gråta och släppa ut, det är skönt att känna att man tar sig över hinder själv, från en 3 årings perspektiv och att känna att du klarar det där trappsteget vidare.

Det handlar bara om en läggning, en innan-man-ska-sova grej. Bara en sån enkel sak... Men bara för att jag tar mig i kragen och orkar vara lugn så går det över så snabbt. Från en dag till en annan. Igår la du dig ner och dunkade dina små ben i marken och vill bestämma att jag inte ska gå, fast du egentligen är frustrerad över att du inte vill bestämma själv. Jag vill inte lämna dig, jag vill lära dig att klara dig själv, att bli självständig. Jag finns där då du vill kramas igen. Jag finns, alltid. Du somnar, tryggt. Jag tror vi känner att vi finns där för varandra. Vi funkar. Du och jag, som mamma och son. Jag vill borra ner näsan på sidan av din hals och ge dig en lång go kram, vi överlever alla hinder. Du jag och vår familj. 

För att!

Tog en promenad i morse, det var så länge sen så det kändes helt overkligt.. Jag måste nog ut i naturen mer, speciellt just nu. Det blåste i träden och de nyutspruckna löven darrade i vinden. Att det var kallt kändes nästan inte ens.

Jag tänker så mycket nu så spänningarna hopar sig i både rygg och nacke, idag fick jag äntligen en timme ifred helt ensam med min yogamatta. En hel timme yoga, en hel timme för mig själv, en hel timme att bara andas. Släppa, känna att man ger sig, man behöver inte vara spänd, inte för någonting. Jag tror det är lätt hänt att låsa sig. Ahhhh, det var så härligt!!

Jag har varit så himla positiv hela graviditeten att jag nästan glömt hur det känns att känna. För för mig har det ändrats, min värld är inte styrd av mina hormoner, det är faktiskt jag som styr min värld och hur dagarna ska bli. Men nu känner jag ett sånt behov av att få vara ensam och få sova, få ladda. Det är säkert nåt naturligt i det, att man laddar för vad som kommer. Men att bara få sitta och andas och bara vara, eller bara lyssna på musik, helt själv. Det är min "craving" just nu. Inte på något dåligt sätt, det bara känns så. :) Låt mig va´, så kommer jag, till dig, då jag känner så.

Yogan är magisk, man släpper alla hämningar höll jag på att skriva, kanske snarare spänningar. Tror jag måste stiga upp imorgon bitti och ta en hel timme för mig själv, så kan jag vara min familjs gullemamma sen. Jag är trots allt snart i v 40 :)

♥♥♥