Because I love you

Att ta sig in och förstå en 3årings hjärna är inte alltid det lättaste. Men med lite kärlek så tar man sig långt. Jag förstår de där tårarna. Jag förstår att det kan kännas, det gör det ju. Lite ramar och omtanke, lite bestämdhet och mycket kärlek. Låta känslorna komma och sen ebba ut, det gör ont i hjärtat att se dig ledsen, du är så söt när du hämtar alla känslorna långt långt inifrån. Det är skönt att gråta och släppa ut, det är skönt att känna att man tar sig över hinder själv, från en 3 årings perspektiv och att känna att du klarar det där trappsteget vidare.

Det handlar bara om en läggning, en innan-man-ska-sova grej. Bara en sån enkel sak... Men bara för att jag tar mig i kragen och orkar vara lugn så går det över så snabbt. Från en dag till en annan. Igår la du dig ner och dunkade dina små ben i marken och vill bestämma att jag inte ska gå, fast du egentligen är frustrerad över att du inte vill bestämma själv. Jag vill inte lämna dig, jag vill lära dig att klara dig själv, att bli självständig. Jag finns där då du vill kramas igen. Jag finns, alltid. Du somnar, tryggt. Jag tror vi känner att vi finns där för varandra. Vi funkar. Du och jag, som mamma och son. Jag vill borra ner näsan på sidan av din hals och ge dig en lång go kram, vi överlever alla hinder. Du jag och vår familj.